Det övergripande syftet med min avhandling var att vidareutveckla och
implementera ett icke-invasivt system (utan kirurgi) för känselåterkoppling i
handproteser. En amputation av en arm kan ge förödande konsekvenser och förändra
livet. Det som normalt kräver två händer för att utföras måste nu klaras med bara
en. Kroppsbalansen och hållningen ändras och ofta följer överbelastningsproblem
som smärta i ryggen, nacken och den kvarvarande handen och armen. Även
psykologiska faktorer påverkar personens identitet, sociala liv och delaktighet i
samhället. Handproteser kan till viss del överbrygga problemen men dessvärre blir
den första handprotesen ofta en besvikelse, då den aldrig kan ersätta den förlorade
handen fullt ut. Även den mest avancerade protesen kan hamna byrålådan eftersom
livet fungerar lättare utan protes. Tack vare känseln i den kvarvarande armens hud
är det ibland lättare att använda armen utan protes.

Studie 1 var en intervjustudie och resultaten visade att dagens myoelektriska
handproteser ger en upplevelse av agency, det vill säga en känsla av att kontrollera
protesen, men det verkar som att avsaknaden av känsel kan vara en orsak till att
protesen inte upplevs som en del av den egna kroppen (body ownership).

Ett centralt begrepp i avhandlingen är phantom hand map (PHM). Det är en slags
”känselkarta” och beröring på underarmshuden (eller i ansiktet) väcker en
fantomkänsla av beröring på den förlorade handen. Det finns en punkt för tummen,
en för pekfingret, och så vidare, och är ett relativt vanligt fenomen hos amputerade.
Sannolikt beror detta fenomen på både förändringar i nerverna i armen och plastiska
förändringar i hjärnan efter en amputation. Tidigare forskning har visat att PHM har
en direkt koppling till den amputerade handens representation i hjärnan. Studie 2
syftade till att undersöka och utvärdera känseln i PHM hos amputerade. Resultaten
visade att förmågan att identifiera beröring är bättre i PHM på underarmsstumpen
jämfört med motsvarande punkter på andra armen. Alla amputerade har inte en
PHM och därför var syftet i Studie 3 att utreda om det är möjligt att lära sig att
associera sensoriska stimuli på underarmen till specifika fingrar. Efter ett
träningsprogram på två veckor med en ”taktil display” kopplad till en dator för
beröring i form av tryck, visades det möjligt att icke-amputerade kan lära sig att
associera beröring på förutbestämda punkter på underarmen med specifika fingrar.
Associationsförmågan var fortfarande mycket god två veckor efter avslutat
träningsprogram. Slutligen ville jag utvärdera ett icke-invasivt
känselåterkopplingssystemet i en handprotes på underarmsamputerade i deras
hemmiljö under fyra veckors tid (Studie 4). De objektiva bedömningarna visade inte
någon förbättrad funktion eller aktivitetsutförande med protesen, däremot uttryckte
flera av deltagarna att känselåterkopplingen gav dem en känsla av helhet, närmare
upplevelsen att protesen är kroppsegen.

Sammanfattningsvis kan slutsatsen dras att PHM har egenskaper som gör att den
lämpar sig väl för icke-invasiva system för känselåterkoppling för armamputerade.
Tack vare att det dessutom är möjligt att lära sig att associera känselstimuli på
underarmen till specifika fingrar, det vill säga att man kan skapa en slags PHM,
öppnas möjligheterna upp för utveckling av det känselåterkopplingssystem som
använts här samt liknande system. Efter en fyra-veckors period med en protes med
känselåterkoppling blev inte motoriken med protesen bättre. Däremot uttryckte flera
av deltagarna att de upplevde att protesen mer kroppsegen och att de kände sig mer
hela när protesen med känselåterkoppling användes jämfört med vad de gjorde med
sin vanliga protes. Det finns potential i icke-invasiva känselåterkopplingssystem
och det är därför motiverat att fortsätta denna utveckling i nära samarbete med
protesanvändare.

Ulrika Wijk, PhD, arbetsterapeut

Du finner hela avhandlingen här: https://portal.research.lu.se/portal/sv/publications/towards-a-tactile-artifical-hand(e75a56f1-dec2-415a-b002-9129a944bfc2).html

BAKGRUND. Distal radius fraktur är en vanlig skada som förekommer i alla åldrar. Den vanligaste komplikationen är att frakturen läker med felställning. Detta kan inverka negativt på handledens funktion och förmågan att utföra aktiviteter i det dagliga livet.

En felställning kan korrigeras genom operation och målet för det operativa ingreppet är att återställa de anatomiska förhållandena så gott det går för att minska smärta och öka möjligheten till att återfå funktionell kapacitet. Frakturen återskapas och läget mellan fragmenten och mellan distala radius och karpalbenen samt mellan radius och ulna korrigeras. En vanlig metod är open-wedge osteotomi där volar platta används för att stabilisera osteotomin. För att skapa stabilitet i operationsområdet fylls ofta den spalt som bildas vid operationen med graft. Osteotomispalten kan också lämnas öppen.

SYFTE. Att utforska patienters erfarenheter av hur vardagsliv och förmåga att utföra vardagliga aktiviteter påverkas av en symptomatisk felläkning av en distal radiusfraktur, samt patienters erfarenheter av förmåga att utföra vardagliga aktiviteter ett år efter korrektions osteotomi. Syftet var också att utvärdera om det har någon inverkan på det funktionella resultatet under det första året efter operationen, om graft används vid operationen, eller inte. Syftet var även att utvärdera radiologiskt och funktionellt utfall på lång sikt.

METOD. Studie I och III genomfördes med intervjuer. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I Studie II slumpades patienterna till behandlingsgrupp, där de erhöll benersättningsmedel, eller kontrollgrupp, där osteotomispalten lämnades öppen. Rörlighet och styrka mättes och PROMs fylldes i inför operationen, samt 3, 6 och 12 månader efter operationen. I Studie IV undersöktes patienterna radiologiskt och avseende funktionellt utfall 3-10 år efter osteotomi för felläkning av distala radius.

RESULTAT. En symtomatisk felläkning av en distal radiusfraktur påverkar många områden av det dagliga livet, såsom kroppsfunktion/struktur, aktivitet, delaktighet och omgivningsfaktorer samt personliga faktorer (Studie I). Funktionen förbättras och det är inga skillnader i funktionellt utfall eller förmågan att utföra aktiviteter under det första post-operativa året relaterat till om graft används eller inte (Studie II). Ett år efter operationen upplever patienterna minskade symptom. De rapporterar också förbättring gällande aktivitet, delaktighet och såväl omgivnings- som personliga faktorer (Studie III). Den post-operativa förbättringen av radiologiska- och funktionella parametrar bibehålls på lång sikt, men det förekommer att patienter har en viss kvarvarande smärta (Studie IV).

KONKLUSION. En symptomatisk felläkning av distala radius inverkar negativt på kropps- funktion/struktur, aktivitet, delaktighet och omgivnings- samt personfaktorer. Under det första året efter open-wedge osteotomi, där kortikal kontakt bibehålls och volar platta används för stabilisering, föreligger ingen skillnad avseende smärta, funktionellt utfall eller aktivitetsförmåga, beroende på om graft används eller inte för att fylla osteotomispalten. Ett år efter operationen upplever majoriteten av patienterna en förbättrad aktivitetsförmåga och att det dagliga livet fungerar igen. På lång sikt är funktionen och aktivitetsförmågan i hög grad återställda. Patienterna kan uppleva viss kvarvarande smärta, men de anser som regel att det varit värt att genomgå operationen.

Ingrid Andreasson, PhD, arbetsterapeut

Du finner hela avhandlingen här: http://hdl.handle.net/2077/65135